Efter nattåget till Kiruna...

var det buss till Nikkaluokta, det här är synen som mötte oss i bussen

Framme i Nikkaluokta...   Trodde det var en by... men synen som mötte oss var en stor parkering och ETT stort hus med några små vandrarhems stugor bredvid... jag trodde att jag kommit till världens ände...

Dessutom så trampade jag snett och föll som en fura med ett stort brak i backen.

Jag trodde jag minst hade brutit foten och kände nästan inte att jag även hade slagit i höften och skrapat upp knät... aj aj aj... stackars mig..!

Gubben min hade inte så mycket medkänsla med mig utan konstaterade bara att det typ inte fanns något att snubbla eller ramla för...

Här är helikoptern som vi åkte vidare till Tarfala med...

... för varför vandra som alla andra när man kan flyga?

Och tur var väl det för jag hade ju skadat mig...

Vill du sitta fram? frågade piloten, som för övrigt var en ung tjej

  Javisst, svarade Pontus och skuttade upp och satte sig!

Väl framme var det en ganska mäktig syn som mötte oss...

  Det är inte ens i närheten på bilderna... men nu var jag säker...

nu hade jag verkligen kommit till världens ände...

Den lilla lilla stugan... härifrån sett från helikoptern

(ser ni min pappa som fotar oss när vi kommer?)

...som var omringad av dessa storslagna berg!

Men... inget rinnade vatten, det hämtade man från sjön, inget avlopp utan allt hälldes i en hink som man fick gå ut och tömma, ingen toa inne utan ett utedass en bit ifrån stugan, blev det kallt fick man elda och skulle man tvätta händer eller så fick man ropa på någon som kunde hälla, 800 m till närmsta dusch och tvättmaskin (en forsknings station som man såg från stugan, men tänk er själva, 800 m hoppandes på stenar...) och framför allt ingen mobil eller internet... men det gick oväntat bra ändå... fast jag lovar att man uppskattade alla moderniteter när vi kom hem igen!

  Det blev ivarjefall ett glatt och efterlängtad träff med Tim och min pappa, härligt att få krama och hålla om honom igen!

Men jag kan lova att det var stenigt!

Det liknade Mordor från Sagan om Ringen, där Frodo och Sam går...

Nästa dag skulle vi ta oss en tripp upp på ett av bergen bakom stugan...

Det finns ju snöfläckar lite överallt... och givetvis var vi tvugna att ha snöbollskrig!

Här har vi tagit en paus knappt halvvägs upp...

Okej... det kanske inte var jättebrant...

men jag lovar att det var uppför, hoppandes och klättrandes på stenar...

När vi satt där i godan ro så plötsligt så såg vi sydtoppen tydligt,

ser ni den vita toppen på vänster sida av Kebnekaises nordtopp?

Det är ju den som ska vara den högsta i Sverige...

Lite lustigt var det att när vi satt och tittade på den med kikare,

så såg vi flera stycken människor komma upp och stå på sydtoppen..!

Tror att de var tre som flest samtidigt där uppe!

De här bilderna är tagna högst upp på berget vi besteg...

Okej... jag erkänner, det är inte jag som har tagit dem utan gubben...

jag gav upp efter pausen vi tog...

jag var ju tvungen att gå tillbaka för att laga mat...

barnen var ju hungriga...  

     Tittar man noga, så ser man våra små stugor till vänster om sjön,

 som små svarta prickar.

De bodde några små djur vid stugorna...

Fyra små hermeliner som inte var speciellt skygga och några små harar som inte var så sugna på att komma nära.

  Dagen efter bestämde vi oss för att gå åt motsatt håll, jag ville gärna till forsen, jag bara älskar forsar

Men först gick vi till en glaciär som låg till vänster om forsen

  Det ser kanske inte så brant ut, men det var det!

Barnen klättrade högt upp och åkte på rumpan ner, det var tydligen jättekul att bli dyngblöt och få stövlarna fulla med snö...

Sedan var det äntligen dags för forsen!

Den ser kanske inte så stor ut men den var nog över 100m ivarjefall

Det var våra utflykter som vi gjorde.

Vad gjorde vi annars då?

Tja, jag roade mig med att tittade med kikare på andra klättrare/vandrare som besteg berget till vänster om stugan, det berget som ska vara Sveriges fjärde högsta berg och heter Kaskasatjåkka (jag vet, det var inte tre namn... nu till en undran, varför måste allt där uppe heta saker som man inte kan uttala?) det är väl det närmsta bergsbestigning jag kommer är jag rädd.

Vi pratade även lite med de gäster som kom för att sova i den andra stugan, tälta eller bara stanna för en paus.

Eftersom pappa är stugvärd så har han ju en del jobb som måste göras varje dag.

 Här är vi i helikoptern på väg hem och mot civilisationen igen...       

Här är Nikkaluokta från ovan, det lilla röda som ligger vid sjön

Hela resan kan samanfattas med att jag hade inga direkta förväntningar när jag åkte, har aldrig gillat att fjällvandra eller velat åka norrut.

Men, jag hade oväntat roligt och det var både intressant och väldigt facinerande med bergen och glaciärerna, så åker något av barnen med morfar igen så kommer inte jag vara svårövertalad att åka och hämta dem!

Tjing tjong och gonatt!

jag har fruktansvärt mycket att göra nu... så sitter jag här och kollar på bloggar, fb, bilder ifrån semestern och ja... får inget alls gjort..!

Och eftersom jag knappt har något att göra så beslutade sig gubben för att vi skulle plocka av vinbären igår...

Så nu måste jag ju ta hand om dem också, ingen som vill ha lite vinbär?

Eller har något bra recept på gele? 

Nu fick jag ett stort behov av att göra en lista igen...

* baka till den blivande 6-åringen

* städa inför den blivande 6-åringens kalas

* åka och gratulera svärfar som fyller år idag, GRATTIS!

* ta hand om vinbären

* handla inför den blivande 6-åringens kalas

* handla paket till den blivande 6-åringen

* ta hand om alla hästar

* träffa Helena som varit snäll och skött allt här hemma när vi var borta

* ta hand om all tvätt som hänger på tork

och säkert massa annat som jag glömt...

Snart kommer ivarjefall ett inlägg om semestern med massor av bilder för den som är nyfiken och det har blivit lite dåligt med bloggande om hästarna så det ska jag försöka ändra på.

Nu är det bäst att jag gör något... så tjingeling!