Idag fick Merlin komma ut till en "sjukhage" och jag tror att han uppskattade det väldigt mycket.

Jag stod en lång stund och bara tittade på honom och kom plötsligt på att jag kände mig så glad!  

Märklig känsla när man varit häxan surtant i flera dagar...  

Så jag vet inte vem som var gladast, jag eller Lillprins bus!

Han för att han fick komma ut och röra sig lite och vara i solen, eller jag för att... ja, jag bara var glad!  

  Här har han precis fått sin Metacam, den är goooood!

Lustigt... ena sekunden är det strålande sol och fint väder...

... för att helt plötsligt bli kolsvart och värsta åskovädret... ogillas mycket..! 

Men tro det eller ej, det goda humöret höll i sig, trots åska och nu i natt har vi en liten nattgäst.

Pontus en kompis sover här för första gången och det har gått jättebra hittills, så håll tummarna för att det ska få fortsätta så hela natten!  

Nu tror jag nog att jag ska gå och lägga mig bredvid gubben min, som jag hör (!) redan har somnat...

Gonatt!

förlåt, boxen, är hittad!

Först var gubben med ut och vi försökte med metalldetektor, men nålen var för liten, eller metalldetektorn för dålig, hur som helst så funkade det inte.

Sedan på kvällen, letade jag och Elin återigen och då!

Då hittade Elin nålen!

Bara så där!

Strålande bruttan!   

Sedan var det dags för bandagebyte.

Vi hade dragit på det en dag men nu var det dags.

Merlin var hmmm aningens osamarbetsvillig, han trodde hela tiden att vi skulle sticka honom (och jag drog en lättnads suck eftersom han skulle ha pencillin i 6 dagar, så vi slapp det idag) så han ville inte alls vara med.

Men med mycket tålamod från Elin och Annas sida, så gick det till slut.

Och jag får krypa till korset och erkänna att de klarade sig alldeles utmärkt och förmodligen mycket bättre, utan mig.

För när jag väl var med kände jag mig mest i vägen.

För hur det än är så måste jag nog ändå erkänna att jag inte är bekväm med en konstrande häst längre.

Jag är livrädd att min opererade axel ska hoppa ur igen, för då har läkaren sagt att då måste nog axeln opereras igen och den har inte hoppat ur en endaste gång sedan operationen för två somrar sedan.

Och det är helt underbart.

Sedan har det ju hänt något med min knoge på högerhanden, det är en öm knöl där och jag har svårt att gripa hårt med den handen.

Alltså känner jag att jag inte har kontroll och det känns inte bra.

Och det gör mig irriterad... på mig själv.

Så jag har fått två nya gurus som jag nog får knäböja för.  

För jag behövde aldrig egentligen tjata och be om hjälp.

De bara hjälper.

Tack för det, jag är inte säker på att ni egentligen förstår hur tacksam jag är för all hjälp! 

Hur som helst så har det fått mig att fundera.

Om det verkligen är så praktiskt för mig att ha en unghäst.

Hittills har det funkat, för han är ändå en snäll häst och jag har fått hjälp när jag behövt det.

Hemma har jag gubben som hjälp till när jag känt att jag inte räcker till och i Viby har jag ju mina gurus.

Men det känns ändå inte riktigt bra att veta att jag kanske inte klarar av honom själv...  

Fast jag vet också att jag har en tendens att överdriva en liiiten aning, och att jag är inne i en häxan surtant och ingentinggår period så det kanske känns bättre när handen läkt och jag slutar tycka synd om mig själv..!

Och egentligen är det väl lika bra att sluta med det direkt och börja ta tag i skolan, hästarna och hemmet för när skolan slutar idag ska jag hämta fyra grabbar och då är friden slut!

  Min äng som en gång varit min gräsmatta...

  Och ser ni vilka härliga stubbåkrar jag har runt omkring mig nu?!  

Och ett mysigt kort som jag hittade i kameran

som jag tydligen inte använt på ett tag...

De hävdar bestämt att de aldrig kramas...

och det här är ju ingen riktig kram heller..!

Tjingeling från en självömkandes surtant!