Livet går vidare trots att det inte känns så ibland.

Och faktum är att det faktiskt känns lite skönt att inte behöva oroa sig och fundera över hur tanten har det.

Om hon har ont.

Om det blev värre för att det blev kallare.

Om det är jobbigt för henne att gå i det knöliga.

Om hon tycker livet är tråkigt när hon inte ens kan gå på promenad.

Osv.

De andra två har ropat lite efter henne.

Lillprinsen har nog letat lite också.

Men i det stora hela rullar livet på som vanligt.

Fast man inte tror att det ska göra det.

För förändringen är ju så stor för just mig så det borde väl märkas för alla?

Men en stor tröst i det hela har ändå varit alla vänner.

Som jag faktiskt märker bryr sig.

På riktigt.

Trots att det "bara" är en häst.

Fast som för mig är min allra bästa bästa vän.

Eller var...

Stort tack till er alla   , ni vet vilka ni är och ni ska veta att det värmer.

Alla sms, telefonsamtal och kommentare både här på bloggen och på fb.

Att veta att man har så fina vänner gör att det jobbiga ändå känns lite lättare.

Foto: Sofia Eriksson

Ett litet extra tack till Jossan som både var här och höll ställningen så jag kunde bryta ihop i fred och sedan gjorde den fina nya headern hit, och till Sofia för fina kort på mig och tant.