Livet går vidare, trots att jag inte kan pussa på min älskade tanthäst längre.
Och fort går det.
Alldeles för fort.

Jossan fixade och donade den där jobbiga dagen och bla så sparade hon en bit av hennes svans.
Vi ska begrava den här i trädgården och plantera en fin buske eller blomma där när det går att gräva, eftersom det inte gick att begrava hela henne här då...
Barnen vill vara med och välja något fint att plantera.

Då kanske det ändå känns lite som om hon är kvar här.   

Igår var Jossan och hennes familj här.
Lika roligt som vanligt!
Tänk att en bloggvän kan komma att bli en av ens bästa vänner   

Lillprinsen fick sig lite social träning genom att det var hon som borstade och fixade med honom.
Nyttigt eftersom det alltid annars bara är jag som håller på med honom.
Om han inte gjort illa sig, för då kommer ju veterinären...

Lite skeptisk i början men sedan tyckte han att Jossan var helt ok!
Så efter en promenad så var det dags för hans livs första tömkörning.
Det tog inte lång stund innan den lilla klipska hästen fattat vad jag ville att han skulle göra!
Och idag förvånade gubben mig med att hjälpa till så det blev en bra tömkörning idag med.
Men efter bara några få minuter så fixade vi start, stopp och svängar åt båda hållen helt själva!
Han är allt bra fantastisk min lilla prins!
Så det går alltså sakta men det går framåt!

Han ser rätt liten och ponnyaktig på bilderna med Jossan men faktum är att vi mätte honom och han är INTE ponny    det är hon som är lång!

Tjingeling!