som var här och tog fotade härom dagen.

Det var väldigt många fina kort och det var svårt att välja ut några... så... det blev ganska många jag valde!

Liten kort promenad ner till åkrarna 

 Okej... hon är inte nyfriserad och grimman är inte nyputsad...

men hon är vackrast ändå    

Du fattas mig så... 

    Du och jag... du och jag... det skulle ju alltid vara du och jag...   

     Trots att hon mutats med gottigotti så vet jag att det här är kärlek... 

Puss älskling!

Lillprins dryg försöker busa med Lilltant

Finaste Lillprinsen

Gäsp... 

gäääsp...

gäääääääääsp!

Puss! 

 Det var inte sista gången som du var här och fotade Sofia!

Tack!

Livet går vidare trots att det inte känns så ibland.

Och faktum är att det faktiskt känns lite skönt att inte behöva oroa sig och fundera över hur tanten har det.

Om hon har ont.

Om det blev värre för att det blev kallare.

Om det är jobbigt för henne att gå i det knöliga.

Om hon tycker livet är tråkigt när hon inte ens kan gå på promenad.

Osv.

De andra två har ropat lite efter henne.

Lillprinsen har nog letat lite också.

Men i det stora hela rullar livet på som vanligt.

Fast man inte tror att det ska göra det.

För förändringen är ju så stor för just mig så det borde väl märkas för alla?

Men en stor tröst i det hela har ändå varit alla vänner.

Som jag faktiskt märker bryr sig.

På riktigt.

Trots att det "bara" är en häst.

Fast som för mig är min allra bästa bästa vän.

Eller var...

Stort tack till er alla   , ni vet vilka ni är och ni ska veta att det värmer.

Alla sms, telefonsamtal och kommentare både här på bloggen och på fb.

Att veta att man har så fina vänner gör att det jobbiga ändå känns lite lättare.

Foto: Sofia Eriksson

Ett litet extra tack till Jossan som både var här och höll ställningen så jag kunde bryta ihop i fred och sedan gjorde den fina nya headern hit, och till Sofia för fina kort på mig och tant.

En dag kvar...

Efter att jag såg när min älskade tant halkade och hur ont hon fick när hon var tvungen att ta emot sig med bakbenet för att balansera upp ringde jag återigen veterinären.
Frågade rakt ut om det var för min skull hon skulle få sommaren på sig.
Och det var det...
Vi tog då beslutet (efter att jag rådfrågat några vänner som antingen jobbar inom djursjukvården eller har mycket lång och stor hästkunskap, om det verkligen inte fanns något mer att göra...) att hon ska slippa ha ont mer.

Inte ska min älskade tant behöva ha ont för att jag inte är redo...
Och för den delen... jag blir nog aldrig redo...

13 år ihop... det skulle inte sluta så här...
Hon skulle ju få ett nytt stall, med en extra stor box...
Hon skulle ju gå här och skrota på gårdsplanen i åtminstone 10 år till... för att sedan begravas här hemma...
Så skulle det ju vara...

Så imorgon är det alltså dags...

Älskade tant... jag är så ledsen...

Jag är inte redo än... jag är helt förkrossad...