i tid och otid...
En vän sa en gång; du oroar dig alltid för något och har du inget att oroa dig för och fundera på så hittar du på något!
Och lite sån är jag nog.

Fina Randi kom i lördags.
Då gick det bra.
Sedan blev det lite oroligt, inte jättemycket eller nåt men Lillprinsen är ju en snäll och lite ranglåg häst så han blev ju lite motad.
Helt normalt, det vet jag.
Med hjärnan.
Men såklart måste jag oroa mig och fundera på hur jag skulle göra med fodringarna... om det fortsatte...
För den som mest behöver ro och äta är den som blir motad av alla hmmm... två! ;)

Och visst ser det ut som om jag hade fog för min oro?! ;D

Det såg ikväll jättemysigt ut :)

Annars var det idag en alldeles jätteskön höstdag och jag är glad över att ha det jobb jag har!

Tjingeling!