Idag fick Merlin komma ut till en "sjukhage" och jag tror att han uppskattade det väldigt mycket.

Jag stod en lång stund och bara tittade på honom och kom plötsligt på att jag kände mig så glad!  

Märklig känsla när man varit häxan surtant i flera dagar...  

Så jag vet inte vem som var gladast, jag eller Lillprins bus!

Han för att han fick komma ut och röra sig lite och vara i solen, eller jag för att... ja, jag bara var glad!  

  Här har han precis fått sin Metacam, den är goooood!

Lustigt... ena sekunden är det strålande sol och fint väder...

... för att helt plötsligt bli kolsvart och värsta åskovädret... ogillas mycket..! 

Men tro det eller ej, det goda humöret höll i sig, trots åska och nu i natt har vi en liten nattgäst.

Pontus en kompis sover här för första gången och det har gått jättebra hittills, så håll tummarna för att det ska få fortsätta så hela natten!  

Nu tror jag nog att jag ska gå och lägga mig bredvid gubben min, som jag hör (!) redan har somnat...

Gonatt!

förlåt, boxen, är hittad!

Först var gubben med ut och vi försökte med metalldetektor, men nålen var för liten, eller metalldetektorn för dålig, hur som helst så funkade det inte.

Sedan på kvällen, letade jag och Elin återigen och då!

Då hittade Elin nålen!

Bara så där!

Strålande bruttan!   

Sedan var det dags för bandagebyte.

Vi hade dragit på det en dag men nu var det dags.

Merlin var hmmm aningens osamarbetsvillig, han trodde hela tiden att vi skulle sticka honom (och jag drog en lättnads suck eftersom han skulle ha pencillin i 6 dagar, så vi slapp det idag) så han ville inte alls vara med.

Men med mycket tålamod från Elin och Annas sida, så gick det till slut.

Och jag får krypa till korset och erkänna att de klarade sig alldeles utmärkt och förmodligen mycket bättre, utan mig.

För när jag väl var med kände jag mig mest i vägen.

För hur det än är så måste jag nog ändå erkänna att jag inte är bekväm med en konstrande häst längre.

Jag är livrädd att min opererade axel ska hoppa ur igen, för då har läkaren sagt att då måste nog axeln opereras igen och den har inte hoppat ur en endaste gång sedan operationen för två somrar sedan.

Och det är helt underbart.

Sedan har det ju hänt något med min knoge på högerhanden, det är en öm knöl där och jag har svårt att gripa hårt med den handen.

Alltså känner jag att jag inte har kontroll och det känns inte bra.

Och det gör mig irriterad... på mig själv.

Så jag har fått två nya gurus som jag nog får knäböja för.  

För jag behövde aldrig egentligen tjata och be om hjälp.

De bara hjälper.

Tack för det, jag är inte säker på att ni egentligen förstår hur tacksam jag är för all hjälp! 

Hur som helst så har det fått mig att fundera.

Om det verkligen är så praktiskt för mig att ha en unghäst.

Hittills har det funkat, för han är ändå en snäll häst och jag har fått hjälp när jag behövt det.

Hemma har jag gubben som hjälp till när jag känt att jag inte räcker till och i Viby har jag ju mina gurus.

Men det känns ändå inte riktigt bra att veta att jag kanske inte klarar av honom själv...  

Fast jag vet också att jag har en tendens att överdriva en liiiten aning, och att jag är inne i en häxan surtant och ingentinggår period så det kanske känns bättre när handen läkt och jag slutar tycka synd om mig själv..!

Och egentligen är det väl lika bra att sluta med det direkt och börja ta tag i skolan, hästarna och hemmet för när skolan slutar idag ska jag hämta fyra grabbar och då är friden slut!

  Min äng som en gång varit min gräsmatta...

  Och ser ni vilka härliga stubbåkrar jag har runt omkring mig nu?!  

Och ett mysigt kort som jag hittade i kameran

som jag tydligen inte använt på ett tag...

De hävdar bestämt att de aldrig kramas...

och det här är ju ingen riktig kram heller..!

Tjingeling från en självömkandes surtant!

eller en box... är inte kul.

Varför kan inte Lillprins bus bara förstå sitt eget bästa och stå som ett litet ljus när det är dags för sprutan?

Nä, krångla ska man tydligen så nålen tappades.

Som tur var så var vi klara, men det var inte roligare för det.

Eller jo, kanske, för skulle vi inte varit klara och varit tvugna att fortsätta sticka hade det nog varit o-roligare förståss...

Så Merlin fick sova kvar i den boxen som han stod i när jag letade nål.

Idag tror (hoppas) jag att gubben min skulle låna hem en metalldetektor, hittar jag den inte då, ja då får jag väl fortsätta att minutiöst gå igenom varje halmstrå...

Här skulle det vara en bild på en kanyl men det ville sig visst inte så ni får föreställa er den ändå... den är som en nål/kanyl brukar vara med blekrosa grej där man sätter in sprutan.

Varför i herrans namn görs dem inte lysorange eller nåt?

Det kan ju inte vara första gången som en nål tappas...

Hmmm lika negativ idag... men jag hade en positiv topp igår, för jag var ute och red igen!

Det var kul!

Och en trevlig lunch med en vän.

Men om vi nu ska fortsätta på den mer negativa banan så går det inte att rida på de fina stubbåkrarna jag har runt omkring mig, för det är alldeles för blött...

Nu är det snart skola och föreläsning i Köping.

Jippi.

Men ska vi nu försöka oss på att vara lite positiva idag så är det ivarjefall lite blått på himlen.

  Även om det är svart runt omkring...

Tjingeling!

Igår vaknade jag med en baksmälleliknade (fast jag var inte bakis, jag lovar!) huvudvärk och ett dåligt humör.

Vill inte riktigt påstå att det är bättre idag...

Fast utan huvudvärk men sur och grinig som bara den.

Igår tror jag allt strulade som kunde strula så det kan nog inte bli värre på den fronten idag.

Hoppas jag ivarjefall.

Hur som helst så känner jag att jag inte alls vill hålla på med skolan.

Det går bara inte att koncentrera sig, jag har verkligen en hel myrstack i brallan...

Och det är konstigt, för det här ämnet intresserar mig verkligen.

Det är ju det här som jag ville jobba med, men jag är inte alls på hugget...

Blä för skolan, jag VILL inte!  

(och nu hamnade jag ju absolut inte på en 6- årings nivå...  ) 

Igårkväll fick jag den otroligt fantastiska idén om att Lillprins bus skulle få komma ut och äta lite gräs en sväng.

Jag väntade tills kvällningen så jag inte skulle vara själv första gången, ifall han skulle få för sig att toka sig på ett eller annat vis.

Så jag, glad i hågen tog ut honom och han glad i hågen, tyckte det var gott med gräs.

Ända tills en pojke kom farandes med en pulka...

Men... som den *harkel* coooola kille han är så lugnade han sig snabbt och började äta igen.

Men då flög dörren upp till lekstugan som stod bredvid oss.

Jag hade inte sett att det var barn där inne... och då var lugnet kört!

Idén som kändes så bra tidigare kändes med ens som en riktigt dålig idé...

Att ha en pigg åring som inte får röra sig så att stygnen går upp, på tårna, med barn runt omkring var inte den ultimata situationen... varken för barnen eller stygnen, så vi gick in igen.

Det kändes riktigt oansvarigt... men han fick sol på kroppen en liten stund och äta gräs i säkert 5 minuter... man får vara glad för det lilla!

Nu ska jag och min tjurighet ta och försöka göra något vettigt.

Försöka kan man ju alltid...

Tjingeling!

att veterinärbesöket gick bra idag.

Allt, både såret på benet och såret efter kastrationen såg så fint ut det kunde göra med tanke på omständigheterna. *peppar peppar*

När bandaget först togs bort så såg det ut som om det läckt och runnit väldigt ifrån såret, så jag vände mig bort.

Ville helt enkelt inte se...

Men... det var så fint så fint, knappt svullet och stygnen hade hållit sig på plats!

Så nu är det spolat och omskött efter alla konstens regler.

Han har nu svart bandage istället för orange.   

Nu är planen att vi ska byta bandage och spola på torsdag igen och att stygnen ska tas på måndag.

OM bandaget sitter kvar där det ska och OM såret fortfarande ser fint ut...

annars får vi väl byta bandage oftare...

Sista pencillinsprutan tror jag ska tas på onsdag men Metacamet ytterligare några dagar till.

Fast Metacam tycker han är så gott så gott så det har han nog inget emot att fortsätta med!

Han ska nu även få komma ut i en liten rastfålla en stund, och där kan han vara så länge han inte gör några tjurrusningar eller höga hopp, då åker han in igen.

Tänkte också se om det går att gå ut och beta lite med honom, men även där gäller det att han håller sig i skinnet!

När jag stod där idag hos honom och väntade på att det lugnande medlet skulle sluta verka och att han skulle piggna till så slog det mig: vilken lång och tjock man han har fått!

Han har nog redan både mer man och pannlugg än mammatanten här hemma!

Okej, bilden är suddig men det var inte helt enkelt att ta kort,

han ville gärna ha huvudet i min mage...

Det ljusa i manen är inte päls som lyser igenom utan lite

*harkel* snygga slingor... manen är riktigt tjock!

  En bild på där han bor just nu

När jag kom i förmiddags så var han halmig i både manen och pannluggen.

Då blev hans matte så nöjd så nöjd för det innebär att han legat ner en stund och vilat.

Det tror jag inte han har gjort sedan i fredags... så det var väl dags.

Att han sedan la sig i bajshögen... ja det får väl gå... det innebär bara att hans matte får pyssla om honom lite till... eftersom halva han var, tja... lite kladdig..!

En annan tanke som också slog mig var att... vilken stor häst jag har nu..!

Att säga unghingst låter yngre än att säga att man har en valack...

Att han står i en egen box utan sin mamma betyder också att han inte är någon bebis längre...

Han ser liksom inte heller ut som en fölunge längre...

Måste jag sluta kalla honom min fölunge nu?

Och det är väl bara han som blir äldre, inte jag?

Tjingeling!

igen och dagen har börjat ganska hyfsat ändå.

Handen som kändes värre igårkväll känns bättre idag och nu sitter jag och väntar på att veterinären ska ringa om vilken tid han tänker komma.

Jag hoppas att Merlin ska få gå ut till en sjukhage en stund även om han har det så bra han kan, där han står.

Han står i en stor box på kortsidan i ridhuset, han har alltid en kompis bredvid sig och kan titta ut och se lite av de andra hästarna eftersom det går att öppna upp öppningen väldigt mycket.

Han ser när det är någon som rider i ridhuset och det rör sig ofta folk omkring honom.

Ska man vara lite positiv så blir han väldigt van vid liv och rörelse, han lär sig att bli lämnad, igår när det byttes sällskap så stod han helt lugnt både när han blev lämnad och när nästa kom.

Heba och Krafla tror jag det var som hade "äran" att agera sällskap.

Men... han såg ut att vara ganska tillfreds med livet igår,  min lilla prinsbus och det är skönt.

Annars så är Pontus förkyld, så jag bara väntar på att han ska bli sjuk, trädgården ser ut som om man ska behöva ta fram lien, hemmet ser ut som om det skulle behövas letas fram men eftersom jag är skadad *harkel* så tar jag det lite lugnt på den fronten...

Något som jag däremot skulle behöva lägga på ett kol på istället är det här:

Dessa har jag ganska precis två veckor på mig att plöja igenom OCH göra uppgifterna till...

Tjingeling!

Härom dagen, när veterinären skulle komma för att Lillprins bus skulle bli en det så hände det igen.

När jag hämtade honom i hagen så kom han inte galopperandes som han brukade utan stod kvar och gnäggade.

Efter lite lock och rop ifrån mig så kom han ivarjefall till slut gåendes och när jag skulle sätta på honom på grimman vid grinden så såg jag det.

Såret.

För att göra en lång historia kort så på höger bakhas, på insidan framåt var det ett ganska stort djupt sår...

Tur i oturen att veterinären redan var på plats, vi skulle ju kastrera...

Så han fick börja med att sy ihop honom, vilket inte var det optimala, det skulle behöva sytts mycket tidigare... men vi har gjort ett försök.

Det var djupt men återigen hade vi lite tur.

Det hade inte gått hål in i leden, men bra nära...

Återbesök på måndag.

Så nu är han dränerad, sydd, kastrerad och står på pencillin och metacam.

Och jag blev deprimerad.

Han är ca 1 år och en månad och har redan varit konvalicent två gånger...

Men han är pigg och inte alls sugen på att bli stucken så därför har jag ev fått en spricka i en av mina knogar...

Någonting hände igår och nu har jag jätteont...

Det kommer att bli roliga dagar här framöver har jag en känsla av...

Tack och lov för att jag har honom hos Anna och Elin som verkligen har både hjälpt, stöttat och tagit tag i saker när jag känt mig handlingsförlamad.

En stor   till dem!

Skolan har börjat och jag hade trevliga dagar i Karlstad men det är en hel del att ta tag i och jag har verkligen inte orken.

Men jag måste, så det är bara att bita ihop.

Kommer mer om allt en annan dag...

Tjingeling