Nu har vi verkligen fått vårtecken!

När jag hämtade barnen så såg vår väg ut så här...

inte långt hemifrån...

strax efter den första översvämningen...

ute på stora vägen...

ganska häftigt att köra där faktiskt!

Och så här ser den ut lite då och då!

Ett annat vårtecken är att det kommer mer och mer blommor, nu går det fort!

De här fanns inte i morse!

Eftermiddagen tillbringades med bästa Anna och barnen.

Hilma fick sig en ordentlig borst och mysstund som jag tror hon uppskattade.

Mellis såg inte helt nöjd ut med att det var Hilma som stod i centrum, men det var lillskruttan värd!

Gokväll! 

lite hästmys, uppmuntrande ord från goa vänner    och lite sol gjorde susen.

Humöret och sinnet är mycket ljusare!

Att jag sedan börjat säga till Merlin när jag tycker han är lite väl närgången och att han faktiskt lyssnar gjorde sitt till!

Så nu ska jag och hämta Tim, Pontus är hos Klara, handla nytt bläck till skrivaren och sedan hem för att gå ut i vårsolen!  

Tjingeling!

Vädret är vårigt, lite blåsigt, men vårigt (fast det kanske är vårigt när det blåser), solen skiner och humöret borde vara på topp.

Men det är det inte.

Snön håller ivarjefall på att försvinna, men hur fint är det nu?

Det är skitigt, lerigt och ungar som är leriga från topp till tå när de kommer in.

Trots stövlar och galonställ av olika slag så lyckas de ändå bli blöta.

Fast det klart, inget galonställ håller väl om man väljer att bada i pölarna som är stora som sjöar...

Skolan suger mer än någonsin tror jag, och då ligger jag ändå inte så mycket efter som när det varit som värst.

Inspirationen är på 0 med det mesta.

En annan sak som jag upptäckte igår och fick mig att tänka efter lite var att en vän gjorde mig uppmärksam på att Merlin gör saker bakom min rygg, sånt som jag inte märkt själv.

Inte så bra.

Det fick mig i sin tur att fundera lite på hur han uppför sig överhuvudtaget.

Han kan vara lite respektlös och jag har nog skyllt ifrån mig på olika saker eller kanske inte velat se hur han beter sig av olika anledningar.

Jag började jättebra från början när han föddes och då var allt frid och fröjd, men så kom den där dumma skadan och pajjade.

När han kom hem så var han otrygg och misstänksam mot alla, även mot mig, och det gjorde att jag satte in allt på att han skulle tycka vi (jag) var trevlig att umgås med igen.

Det gick ganska fort att få honom ickemisstänksam igen, men fortfarande så är han något huvudskygg och vill inte att man tar honom på öronen.

Han har visserligen aldrig älskat att man tar honom på öronen men det har alltid gått tidigare.

Det går bra när han sitter fast i en grimma, men är han lös så vill han inte.

Jag tror att på något sätt så har jag blivit mer försiktig och mer tillåtande efter skadan.

Jag tror att jag tänker för mycket på att han blev så osäker på människor då och inte vill att det sker igen, inte till fördel för uppfostringen vad det verkar...

Jag har nog också skyllt en del på att han är ensam föl och att det blir bättre när han kommer bland fler hästar och uppfostras av dem, tanterna tillåter ju honom att göra ofog, osv.

Nu vill jag ändå poängtera att det här inte är ett stort problem.

Än.

Och kommer kanske aldrig att bli, eller... det kommer aldrig att bli, det får ju jag se till.

Han är snäll och har aldrig gjort något, han är "bara" aningens respektlös ibland.

Och eftersom jag är en grubbelproblem människa så måste jag ju grubbla, fundera och molykelera alla mina funderingar.

Men det gör mig lite nedstämd...

Men just nu känns allt så tungarbetat, jag saknar en stallgång, en box till, mer inspiration till skolarbetet (som faktist egentligen är väldigt intressant nu) mer energi, mer tid, mer plats här hemma, en tvättstuga att hänga tvätten i (och inte ha den i vardagsrummet) ett större kök där kylen får plats och när jag ändå är i gnällarönskar tagen så varför inte ett hus som det syns att man städat, när man städat?

För att ändå försöka få till lite positiv anda i detta gnällinlägg så ska ni få se min rabatt som kommit fram under snön!

Okej, den ser lite vissen och brun ut men ni ser att det börjar

komma fram lite vårlökblommor va?

Den här snödroppen har kommit ganska långt,

det enda jag undrar är: hur kom den dit?

Mig veteligen så har jag varken satt eller haft något i stenkanten tidigare...

Men... den ger ju hopp om våren!  (och sommarlovet..!  )

Nej, tillbaks till pluggandet!

Tjingeling!